ja hörni, igår va det faktiskt exakt 2 månader sen det sa knak i knät och mit liv burjade vingla...

Det är sjukt hur en sån grej som dans, kan göra att en mäniska tjäner sej som lite mer en bara en mäniska. I hela mit liv har jag sätt mej själv som en dansare... ända sen jag va 10 år har jag planerat min framtid på olika sät, å det ända som funits i mitt huvud har vart att jag SKA dansa när jag blir stor. Okej, jag ska ha en snygg man, men förutom det önskar jag ingenting förutom att få ett långt å lykligt liv med min älskade dans!

det är min dråg, å jag är så sjukt beroende! asså de låter tilljort å osäriöst, men när jag inte dansar så blir jag sur, tröt å faktiskt tillåmed lite yr i huvet... jag behöver dansa för att må bra, för att va glad. i vanliga, friska fall, så ler jag med hela själen när jag är glad, liksom strålar ut ända från järtat.. men nu när jag lever utan min lifskraft är det oftast bara det ytre som ler och är lyckligt. det är något i järtat som saknas... det är hämskt, men sant! Det är klart jag har saker som gör mej fantastiskt lycklig trots att jag har det här problemet just nu, jag har underbara väner och det är något jag värkgien upskattar. Men utan dans blir det ändå svårt att vara mit riktiga jag, och det är så otroligt frustrerande.

jag dansar tillochmed i sömnen, det är faktiskt sant! jag sat på flygplanet påväg till italien och lysnade på mysik, vaknar up av att jag sparkar hårt på stolen framför mej.. å lillasyster frågade "oj såv du?" jag svarade japp å hon ba "du har sutit å dansat ett tag", det är rät coolt?

jag kan inte häller lysna på mysik utan att dansa och korigrfera i huvet.. spelar ingen roll vad för slaks mysik det är.. jag ser mej själv ständigt dansandes på en sen i huvet.. freak jag vet, men det är iaf mitt riktiga jag, erica falk.

Nu längtar jag bara sönder mej själv tills jag kan säta igång med min dråg ijän. spränga högtalarna med hög mysik och ba röra kroppen gaaalet, det är ren lycka som jag aldrig kommer få för mycket av!